Söndag 28 juni

Next: Svalbard!

Jag vaknar upp lördag morgon utanför Göteborg, eller Götlaborg som jag fått undervisat för mig att en del uttalar Sveriges framsida som. Det är dagen då jag tillsammans med ett sextiotal entusiaster och livsbejakare ska bege oss till Svalbard, denna frusna arkipelag där kalvande glaciärer möter det glittrande arktiska havet. Det känns konstigt, lite surrealistiskt att ena stunden befinna sig i medelhavsvärme och med en gräddglass i munnen och om en halv dag befinna sig i ett arktiskt paradis där isbjörnen är kung. Jag har aldrig varit på Svalbard innan, faktum är att ingen av oss i bussen förutom vår GP representant Lisa har varit där förr. Jag har själv varit på väg många gånger men inte av de skäl som vi nu har. Nej, oftast brukar mina resor, eller expeditioner som det heter involvera svett och tårar. Oftast brukar mina expeditioner handla om fysiska och mentala umbäranden och bestigningar av de högsta bergen på planeten. På Svalbard finns det inga stora berg (den högsta är Newton toppen som är strax under 2000 m) men det innebär inte att topparna inte är svåra och inbjudande. Tvärtom finns det massvis av utmaningar att göra på Svalbard! T.ex. hoppades jag att en gång skida över hela Svalbard med en kollega men som det ibland sker med drömmar så rann det projektet ut ur sanden.

Jag får frågan från Alexander i vårt team om jag betraktar det här som semester!? Hmm, visserligen kommer jag att utföra ett jobb men jag kan ju inte ljuga. Jo, det känns som ett avslappnat och njutningsfullt äventyr där man får råd att kunna slappna av och ta in intrycken även om jag även gör det i stor omfattning på mina expeditioner till höga toppar. Skillnaden nu är att jag inte har befälet och att det inte lurar uppenbara objektiva faror bakom varje krön såsom laviner, stenras, hög höjd, extremt väder och väldigt långt till räddning. Alle man om bord, skriker jag när jag ber alla att inta sina platser på bussen. Jag finner mig snabbt och säger, det är lika bra att vi vänjer oss, vi kommer ju bo på en båt i en vecka! Vi är en härlig skara förväntansfulla och svettiga människor som stiger på bussen. Några skrattar, några klagar på att det är för varmt, några letar efter sitt pass men alla är exalterade över att äntligen vara på väg! Resväskorna är packade som sillar i bussen och vår busschaufför tar ton. Emma som hon heter går igenom säkerhetsreglerna och givetvis när vi tänker göra våra obligatoriska fika stop. Just fika klingar bra i mina öron! Det är många vana resenärer på vår resa. Bl.a. så är en dam ”ombord”. Hon var bl.a. med 1987 i Tibet när den första svenska Mount Everest expeditionen genomfördes. Hon berättar med stor entusiasm hur de tog sig från Delhi med bussar till Nepals gräns där vägen var blockerad av stenras. De fick helt enkelt lasta ur bussarna och vandra genom stenraset och leta efter bussar på andra sidan. Det finns med andra ord många äventyrare bland oss och mer äventyr kommer det att bli! Jag lutar mig tillbaka i bussen och tänker på 1800-talet då det till skillnad från nu var problem med avstånd. Tänka sig att vi idag i princip kan befinna oss vart som helst i världen inom en veckas resande. På 1800-talet så var själva resan dit ett äventyr! Avstånden krymper och världen känns mindre ju mer man reser och ser sig om. Därför fylls jag ofta av en varm känsla av respekt och ödmjukhet mot moder jord när jag rest runt så mycket som jag gjort. Planeten är så liten och vi är så många på jorden. Detta gör sig extra tydligt när man befinner sig i exotiska miljöer och vildmark som t.ex. Svalbard. Vi måste värna om vår fina planet. Det förefaller vara fullständigt naturligt när man får se sådant som vi kommer att få uppleva. En vild och vacker natur där vi människor fortfarande inte står högst i näringspyramiden.

Vi når Gardemoen och slutdestinationen känns än närmare. Efter 3 timmars flyg kliver vi av planet på Svalbard och den friska luften slår mot oss. Jag tittar upp mot bergen som omger oss och funderar på vilken topp jag ska springa till i morgon bitti. Det är ljust som på dagen och det är svårt att inse att man faktiskt ska sova nu…
//Kram på er från Svalbard gänget och Fredrik Sträng

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: