16 april – Landstigning på St Kilda!!!

John hade förberett oss kvällen innan på vårt besök till ögruppen St. Kilda. Vi var lite nervösa då det kan vara mycket svårt att gå land här och många fartyg tvingas vända om. Men efter en vågig natt hade vi kommit fram till St. Kilda, eller Hirta som den största av öarna egentligen heter. Vilken lycka!

”Warden” Ian kom ombord för att välkomna samt informera oss innan landstigningen i Village Bay. Dagen var molnig men vad gjorde det – vi var ju på St. Kilda! I land hade vi möjligheter att vandra fritt eller lyssna och promenera med John eller Olle. I det som var kvar av byn kunde man besöka kyrkan/skolan (samma byggnad), kanonen som aldrig avfyrats, det lilla museet, de övergivna husen och ruinerna eller vandra hela vägen upp till toppen och radarstationen. De få som orkade hela vägen upp fick inte bara en otrolig utsikt utan även sjuss ner med öns enda bil!

Naturligtvis undersökte vi alla nyfiket de cleits, dessa små bikupelikande stenbyggnader, som finns över hela ön. Till och med ända uppe på bergstopparna. På ön finns även vilda får och just nu nyfödda, väldigt vingliga och bedårande lamm. Våra favoriter var ett tvillingpar som nästan mjau-ande sprang tätt efter sin lurviga mamma. Ian öppnade upp affären och här fick vi möjlighet att skicka vackra kort med äkta St. Kilda stämpel.

Efter lunch ombord gick vi söderut runt ön Dun för att sedan gå vidare upp längs med Hirtas västkust. Vi beundrade de gröna skarpa klipporna och var nyfikna på historierna om de nästan gömda grottorna. På ön Soay fanns tusentals fåglar och naturligtvis Soay-får. Vågorna gick högre, saltvattnet skvätte och vi blev färre och färre ute på däck. Dimman dolde nästan öarna framför oss men snart var vi mitt i den och då märktes den knappt av.

Vår djärva kapten Christer tog skickligt MS Quest i genom den smala passagen mellan Boreray och Stac Lee-klippan. Klipporna såg alldeles vita ut och Olle berättade att det var fåglarna. ”Guano!” sa vi bildat i kör men det var inte riktigt vad Olle menade. Fåglarna täckte klipporna och det var detta som gjorde dem vita. Detta är världens största havssulekoloni och jag vågar inte ens försöka gissa hur många av dem det kan finnas här. Det var fåglar överallt! Stormfåglarna och sillgrisslorna seglade i luften precis framför oss där vi nerskvätta stod och njöt av utsikten när solen försökte spricka fram. Vi hade även labbar, måsar och lunnefåglar med oss på färden. Klipporna var höga med skarpa eggar täckta i dimma. Det var som i en saga! När vi lämnade ögruppen hade några få turen att få se tre delfiner i vattnet brevid oss. Vi var så, så lyckliga av så många olika anledningar!

Olle ska nu berätta mer för oss om havsfåglar medan vi seglar vidare mot nya äventyr, imorgon med början i Taransay.

//Malin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: