Mot Wrangelön

Följ med Polar Quest’s grupp och vår kollega Malin Forsell ombord The Spirit of Enderby i Ryska Arktis, Tjuktjerhalvön och Wrangelön!

29 augusti – Provideniya
Efter att vår första dag spenderats helt och hållet till havs för att nå Provideniya anlände vi dit tidig morgon. Vi var bara några få på däck som såg Provideniya växa fram ur dimman runt 4-tiden på morgonen.  En liten säl och ett fåtal fåglar simmade och flög kring fartyget. Staden, som var mycket viktig för Ryssland under kalla kriget hade en gång 15 000 invånare men har nu bara 3000 och är nu en liten stad som kantas av stora kranar i den lilla hamnen.

Providenyia

Efter frukost gjorde vi en landstigning och möttes av två uniformerade tulltjänstemän. De  hade redan sett våra pass och prickade nu av oss en efter en på en lista när vi gick i land. Det är strikt förbjudet att fotografera alla uniformerade eller officiella tulltjänstemän här så även här fick vi hålla kamerorna i styr.

Provideniya har regionens bästa museum och vi gick uppför huvudgatan eller ja, den enda gatan, för att besöka det. Längs med gatan fanns övergivna hus, ett elkraftverk från 1947 som fortfarande var igång, en övergiven biograf och här stod också en staty av Lenin. Även här hade vissa byggnader målats i skarpa färger och det var verkligen fascinerande att se skillnaden mellan husen. Museet var verkligen intressant och bjöd på information om innuiterna och deras liv. Utställningen visade oss en blandning av deras historia, jakten efter mat och deras överlevnad,  hur de gjort sina kläder och avslutningsvis fanns ett helt tält med tillbehör.

På andra sidan samhället låg en kyrkogård som några av oss besökte. Inte en lätt strapats då man behövde klättra upp stenrös för att ta sig dit. De flesta gravarna pryddes av träkors eller rostiga gravstenar i stål och det var mycket annorlunda mot det vi svenskar är vana vid. Utsikten över både staden och omgivningen var strålande och vi tog många vackra foton på vårt fartyg som låg för ankar i bukten.

På eftermiddagen hann vi med en föreläsning om marina däggdjur av vår guide Aleks innan det var dags för en zodiakkryss till Bird Island – fågelön. En liten klippig ö full av fåglar och här såg vi våra första horn- och tofslunnefåglar. Vilka tuffa fåglar!  Jag blev lika förtjust vare gång vi såg dem!

Färden gick vidare på det stilla vattnet och vi såg ett stort plask en bit bort. En gråval! Vi försökte komma i kapp den men det gick kanske inte så bra som vi hade hoppats. Dock fick vi se en rygg och en stjärnfena innan den dök några gånger och vi var faktiskt riktigt nöjda med det också!

Vår färd fortsatte till Whale Bone Alley, en strandsträcka med valben uppsatta som i en allé. Här fanns många ben bland blommorna och sibiriska pipharar pep och lockade oss i runt bland stenrösen vid sluttningen. Dimman och mörket kom och vi tog oss snabbt tillbaka till fartyget. Direkt efter middagen var det läggdags, vi behövde ju vila upp oss så vi orkade med mer spännande dagar här i Ryska Arktis!

30 augusti – Cape Dezhnev & Cape Ikutur
Denna morgon hade vi kommit fram till Cape Dezhnev, den mest östliga platsen i hela Asien. Tyvärr kunde vi inte gå iland precis på uddens spets utan lite söderut, men det var helt otroligt att faktiskt vara här!  Väl uppe på sluttningen, efter en rejäl klättring bland stenar och bäckar, såg vi den övergivna byn Naukan. Befolkningen blev tvångsförflyttad härifrån 1958 då det inte var ”lämpligt” för dem att bo så nära Alaska på andra sidan vattnet och bara 89 km bort.  Tullstationen var övergiven och vi kunde vandra omkring och kika in i byggnaderna. En av dem hade ett väldig speciellt utedass i form av en trägång ut i luften med ”toaletten” hängande direkt över sluttningen ner till vattnet. Förmodligen ett mycket kallt och blåsigt besök om man hade vågat sig på det!

Vidare fanns ett monument till Dezhnev uppe på höjden med fanastisk vy över hela stranden och havet. Och dessa vackra klippor! Lite nedan för fanns också ett stort ryskt träkors till minne av alla sjöfarare i dessa vatten. Denna udde bjöd på en mängd växter och vår guide och botanist Justine var alldeles överlycklig och hjälpte oss ta reda på vad det var vi såg. På tundran lyckades vi se flera fjällrävar, både ljusa och en stor svart räv. Vi försöker fortfarande lösa mysteriet var den svarta räven kom ifrån och vad det kunde vara för något.

Efter lunch hade vi möjlighet att se en dokumentär om is- och grizzlybjörnar som både fascinerade och berörde. Sen eftermiddag nådde vi Cape Ikutur och fick en möjlighet att se valross. Valross jagast lagligt i detta område och några dagar tidigare hade jägare skrämt bort den stora koloni av valross som brukar finnas här. Vi ville därför vara försiktiga och inte störa den lilla grupp som hade vågat sig tillbaka och gick därför in i motvind för att inte valrossarna skulle få korn på oss. Längs med den klippiga stranden låg en grupp på ca 300 valrossar och i vattnet lekte ett hundratal uppdelande i grupper! Det bökades och brökades, nöffades och spottades. Jag har sett valrossar förrut men jag har aldrig HÖRT dem på detta sätt tidigare!

I vår zodiak hade vi Katya som guide och hon satte ner en speciell mikrofon i vattnet och lät oss lyssna på hur valrossarna kommunicerar med varann under vattnet. Det lät som snickrande och klickande och det är helt
otroligt att de kan låta så annorlunda under vattnet än de gör på land. Och hur får de fram dessa ljud? Vi var verkligen förbryllade och förtjusta då de plaskade framför oss.

Det började skymma väldigt snabbt och innan hemfärd åkte vi förbi ett vattenfall vid en klippa en bit bort. Ingen av oss var tuff nog att bräda Anita Ekberg så vi åkte tillbaka till fartyget och tog en bastu där istället.

31 augusti – Kolyuchinön
Våra guider hade varit ute och spanat för att se om det var möjligt för oss att besöka Kolyuchinön på morgonen men hade då hittat en isbjörn i ett litet hus. När det var dags för oss att ge oss ut på vattnet och vi blickade mot den övergivna väderstationen från våra zodiaker kom husets nya herre ut för att se efter vad som var på gång. Isbjörnen var stor men mager och stod och spejade ut över oss och vattnet likt en stor vakthund. Efter en stund verkade den bestämma sig för att vi inte var så spännande och gick tillbaka in i sitt hus.

Vi körde vidare runt Kolyuchinön och runt hörnan bestod ön endast av branta klippor. Klipporna varierade i form och storlek men var fulla av olika typer av fåglar. Vi såg massor med grisslor, brednäbbade simsnäppor, skarvar, trutar, beringtejst, alkekungar, horn- och tofslunne och måsar. Guiderna gissade att det var ca 300 000 fåglar här! Klipporna i sig var enastående och vi såg allt från ”Sagan om ringen” -liknande öppningar till Påskö-avsatser. Fåglarna seglade in och ut över våra huvuden och ljudet från klipporna i kombination med lite dimma gjorde detta till en helt fantastisk morgon!

Under eftermiddagen gick vi i rak kurs mot Wrangelön och Katya, vars föräldrar jobbar och bor på ön, höll ett föredrag för att förbereda oss på vad som väntade de nästa dagarna.

1 september – Wrangelön!
Vårt fartyg närmade sig Wrangelön i dimma men vi fick de goda nyheterna att vi skulle kunna gå iland i Roger’s Bay och besöka det gamla samhället här. Det var en 15 minuters färd i zodiak in mot land och helt plötsligt såg vi en isbjörnshona med unge uppe på krönet!  Vi kryssade omkring en stund och beundrade dem tills de gick vidare in mot land. Väl i land möttes vi av en innuit som jobbar på väderstationen och har bott här nästan hela sitt liv, två unga ”renherdar” och deras hund Chutko.

Vi vandrade upp mot det (nästan) övergivna samhället och slogs genast av det helt otroliga förfallet av byggnaderna. Allt hade bara blivit lämnat upp och ner där somdet var – hus,  bilar, ALLT! Gamla rostiga bensintunnor låg strödda överallt i detta fantastiska landskap. Bland rosten frodades dock blommorna och vi såg arktisk vallmo för första gången där de lyste upp marken. På tundran dök vår isbjörnsmamma med unge upp igen.  De stannade en bit bort och vi försökte vara tysta för att inte skrämma bort dem och de lade sig ner för en liten lur.

De flesta var mycket tagna av detta besök och vi åkte därifrån med en mycket konstig känsla. En helt unik och vacker plats men så förfallet och det känns som en helt egen värld här ute. De personer som jobbar här ute har jag stor respekt för och samtidigt som jag avundas dem den otroliga naturen och omgivningen finns det så mycket som bara verkar stå still härute. En mycket speciell landstigning och något vi verkligen kommer ta med oss hem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: